Vad har Hamrén gjort för fel?

Som journalistikstuderande och sportintresserad får jag ofta höra att sportjournalistiken är onyanserad, svartvit och klyschig i jämförelse med till exempel vanlig nyhetsjournalistik av såväl medstudenter som lärare.

Den åsikten tycks baseras på hur den svenska sportjournalistiken såg ut på 80- och till viss del 90-talet. Sedan millenniumskiftet har ju just sportjournalistiken utvecklats något oerhört och hör numera, enligt mig, till de främsta grenarna inom journalistiken.

De senaste åren har sportjournalistiken dominerats av två journalister på Sportbladet. Erik Niva och Simon Bank har utvecklat den ännu en nivå med sina djuplodande reportage, nyanserande krönikor och tänkvärda blogginlägg. De har, gång på gång, bevisat att sport – och i synnerhet fotboll – inte enbart handlar om matchreferat eller ens spelet på planen. Sport är så mycket mer. Det är politik, sociala förhållanden, ekonomi, mediekommunikation, propaganda – sporten speglar helt enkelt dagens samhälle.

Därför känns det trist att läsa Banks kritiska krönika om vår nya förbundskapten Erik Hamrén idag. Den känns i mitt tycke varken nyanserad, balanserad eller särskilt verklighetsförankrad. I grunden handlar den om att Erik Hamrén begått ett misstag när han på gårdagens presskonferens meddelade att Zlatan är tveksam till framtida deltagande i landslaget. Tesen är att Zlatan, i och med Erik Hamréns uttalande, skulle känna sig utpekad, felbehandlad och därigenom bli alienerad från landslagstruppen.

Jag tycker att det är en onödig överanalytisk, spekulativ åsikt som snarare riskerar att skapa en spricka mellan Zlatan och landslagsledningen (media har en stor makt att påverka människor, även superstjärnor) än att representera verkligheten. Erik Hamrén var ju noga med att poängtera, även om det skedde efter presskonferensen, att Zlatan inte tagit något slutgiltigt beslut och att han och Sveriges enda världsstjärna inom den internationella fotbollen varit överrens om att Erik Hamrén skulle säga precis så som han gjorde på presskonferensen (sista stycket i artikeln).

Och hur skulle Erik Hamrén egentligen agerat? Skulle han ljuga och sagt att Zlatan var sliten och därmed vilades i den kommande landskampen mot Italien med risk för att skapa spekulationer i media som ofrånkomligen lett till misstro och oro hos svenska folket? Jag tror det hade inneburit än större skada för såväl Hamrén som svenska landslaget när sedan sanningen kom fram.

Jag tycker att Erik Hamrén agerat förtroendeingivande och klokt. Att inleda sitt nya förbundskaptensjobb med att mörklägga Zlatans tvekande om fortsatt landslagsspel hade med all största sannolikhet inneburit grunden för en framtida förtroendekris, såväl hos landslagspelarna som det svenska folket.

King of Kings

Henrik Larsson slutar efter säsongen. Det beskedet lämnade han idag. Det var väntat, det måste jag erkänna, men ändå känns det så overkligt. Min stora idol sedan barnsben, om man nu får ha sådana vid 23-års ålder, lämnar toppfotbollen som spelare och kommer troligtvis inte att synas på ett bra tag (innan tränarutbildningen är färdig).

Egentligen är jag mållös. Oförmögen att skriva ett tacktal. Och ett sådant hade känts futtigt i detta sammanhang. Henrik Larsson har givit oss så många underbara minnen, frälst en hel nation ett flertal gånger, blivit älskad av rivalklubbarnas mest fanatiska supportrar – utan att ens ha bett om uppmärksamheten som automatiskt följt med.

Henrik Larsson har aldrig använt media för att stärka sitt marknadsvärde eller för att bli älskad, som så många andra spelare. Han har snarare flytt undan uppmärksamheten och därigenom uppfattats som en tråkig person. Kanske är det därför så många älskar honom ändå.

Ärlighet varar alltid längst.

Många påstår att Henrik Larsson borde ha lämnat Celtic när han var som bäst. Sir Alex Ferguson drog i honom men lyckades aldrig övertyga the King of Kings att lämna sitt slott för berömmelsens sötma i Manchester United. Det kan mycket väl vara så att Henrik Larsson hade blivit än större, än mer älskad, om han hade lämnat Celtic tidigare. Men samtidigt är han en livs levande legend i Skottland – och kommer alltid så vara.

En fantastisk spelarkarriär tar slut den 1 november 2009. Förhoppningsvis är Henrik Larsson mer än nöjd med vad han åstadkommit under sin karriär.

Tack för allt, kungarnas kung.

Vem ska ta över efter Bosse?

Rätt man för jobbet?

Bosse Nilsson slutar som huvudtränare för Helsingborgs IF när säsongen är slut. Enligt Helsingborgs Dagblad har klubbledningen tagit fram en lista på fem tränare som är extra intressanta för att axla mysgubbens mantel. Dessa är Åge Hareide (Örgryte), Jan Jönsson (Stabæk, Norge), Jonas Thern (fri), Hans Eklund (fri) och Roar Hansen (Ängelholm).

Och visst är det spännande namn, särskilt Åge Hareide (som tog HIF till guld 1999) och Jan Jönsson (som nått stora framgångar i Norge). Dessa två känns dock som önsketänkande alternativ. Åge Hareide var förbundskapten för Norge 2004-2008, och Jan Jönsson anses av norsk press som huvudkandidat till att ta över samma landslag när EM-kvalet (som Norge misslyckats fatalt i) är färdigspelat.

Samtidigt känns Hans Eklund och Jonas Thern inte som rätt tränare att ta över efter Bosse Nilsson. De har haft framgångsrika spelarkarriärer (understatement angående Jonas Thern, minst sagt) men som tränare har de inte varit lika framgångsrika. Hans Eklund var som bekant assisterande tränare i HIF 2007, vilket sedan ledde till en anställning som huvudansvarig tränare i danska Viborg, där han fick sparken i år efter en rad svaga resultat. Jonas Thern har tidigare tränat Halmstads BK och arbetar för tillfället på Värnamos fotbollsgymnasium.

I sådant fall tycker jag att Roar Hansen är det namn som känns mest aktuellt och ”rätt” man för att leda HIF nästa säsong. Med små ekonomiska medel har han gjort Ängelholms FF till en toppklubb i Superettan, med en imponerande femteplats redan under debutsäsongen förra året. I år har klubben en god chans att smått sensationellt kvalificera sig för Allsvenskan. Något som också talar för Roar Hansen är att hans kontrakt med Ängelholms FF går ut efter säsongen. Med tanke på att HIF inte har särskilt stora resurser (även med allsvenskt mått mätt) att lägga på spelare eller tränare, tycker jag att just Roar Hansen borde få chansen – om han nu är intresserad.

Med HIF:s talangfulla trupp kan han kanske göra underverk, och bidra med stabilitet.

Ett annat namn, som ännu varken nämnts av HIF eller media, är den före detta AIK-tränaren Rickard Norling. Han har i mitt tycke såväl karisman som statusen, respekten som kunskapen att leda den framtida utvecklingen av HIF.

Drömmatchen

Lika goda vänner ikväll när slutsignalen ljuder?

Ikväll, 20:45, sparkas den mest omtalade matchen i Europa sedan tre veckor igång. Inter tar emot Barcelona på San Siro. Det är matchernas match, som kan förhandsgranskas och analyseras ur ett dussin olika infallsvinklar.

Inter-supportrarnas ofrånkomliga konfrontation med deras förre frälsare Zlatan Ibrahimovic. Samuel Eto’os bittra återförening med lagkamraterna – och utsparkaren Pep Guardiola. Tävlingen mellan Dani Alves och Maicon om vem som är världens bästa högerback. Och två försvar som antingen kommer behandla respektive nyinflyttade anfallsstjärna med respekt – eller visa sin avsky.

Hur mycket har Zlatans uttalande om hans betydelse för Inter sårat de forna lagkamraterna? Hur förbannad är Materazzi (och innebär inte han en säkerhetsrisk för den analytiske Mourinho)? Hur älskad samt respekterad av Eto’o av de katalanska spelarna?

Ikväll får vi troligtvis svaret i en match som inte, oavsett resultat eller spelkvalité, kommer blir tråkig. Ens ljummen. Det finns för mycket bakomliggande händelser, uttalanden, historier och självkänslor för att det ska vara möjligt.

Självklart hoppas jag att Zlatan visar upp sitt fulla register, samtidigt som jag inser att så inte kommer ske. Han har fortfarande en bit kvar till toppformen och kommer få det svårt att överlista ett övertaggat motståndarförsvar. Men han får gärna motbevisa mig.

***
Ikväll spelar för övrigt Helsingborg semifinal i Svenska cupen mot IFK Göteborg. Med Marcus Lantz, Rasmus Jönsson och (kanske) Henrik Larsson tillbaka i startelvan blir Helsingborgs slagkraftighet framåt flera nivåer bättre, även om de naturligtvis inte är 100 procent återställda.

Jag tror och hoppas på en vinst.

Magin i Budapest

(Den här krönikan skrev jag efter Zlatans livsviktiga mål mot Ungern. Lägger upp den nu, sisådär ganska sent, så den har blivit inaktuell. Men what the hell.)

Zlatan har tappat andan efter målet

När hoppet om VM i Sydafrika nästa år var ute slog han till igen, superstjärnan Zlatan Ibrahimovic. Precis som för fyra år sedan gjorde han mål i slutsekunderna av matchen – och såväl tände som släckte en nations förhoppningar om VM-slutspel.

Efter en tuff vårsäsong med många tappade värdefulla poäng var det svenska landslaget tvingat att besegra uppstickaren Ungern i Budapest. Inför matchen pratades det om att våga anfalla med hela laget, visa stolthet och kämpaglöd, och redan i matchinledningen tycktes jag känna en energi från de blågula spelarna som jag saknat i tidigare landskamper.

Redan i den femte minuten slängde sig Olof Mellberg hänsynslöst in i en duell med en ungrare och styrde bollen i nät. En drömstart för hårt pressade Sverige.

Johan Elmander sprang Stockholm Marathon på 70 minuter. Rasmus Elm spelade lika klokt och ansvarstagande som vanligt och visade inga symptom på nervositet inför flytten till holländska mästarklubben AZ Alkmaar. Och Behrang Safari visade ännu en gång hur viktigt det är att ha en vänsterfotad vänsterback med offensiva kvalitéer i den internationella fotbollen idag.

Det såg förvånansvärt, oförskämt bra ut. Samtliga svenska spelare krigade och presterade efter sin fulla kapacitet när det gällde som mest.

Utom en. I 93 minuter var Zlatan Ibrahimovic närmast osynlig och misslyckad. Viljan och intentionen fanns där, men det är uppenbart att Barcelonas prestigevärvning fortfarande inte är i toppform. De få gånger Zlatan hade kontroll över bollen i närheten av Ungerns straffområde var han antingen omringad av blodtörstande försvarare, eller för ambitiös i sin målsättning att göra mål.

Efter en rad missade målchanser straffade Ungern Sveriges ineffektivitet i den 79 minuten. Rasmus Elm krossade myten om att han aldrig gör några felbeslut på en fotbollsplan och stormade klumpigt för sent in i en situation som resulterade i att domaren tilldömde straff till hemmalaget. Ungefär 40 000 supportrar skrek ut sin glädje när Huszti skickade hemmanationen ett stort steg närmare VM i Sydafrika nästa år.

Men det var Sveriges kväll. I sex kvalmatcher har geisten, och den där lilla turen som skickat oss vidare till slutspel tidigare, saknats. Och många, inklusive jag, trodde nog att den ångestfyllda stämningen kring landslaget skulle bli än mer påtaglig när de ungerska spelarna fick blodvittring.

Istället för att i panik slå långbollar på Zlatan och inbytte Marcus Berg försökte Sverige anfalla med lugn och trygghet i sitt spel. Men det såg länge ut att vara förgäves och när matchuret passerat 93 minuter började skrämmande själlösa ansiktsuttryck sprida sig i ansiktena hos de svenska spelarna och tillresta fansen.
Men en ungersk försvarstabbe, en missbedömd och klumpig förstatouch och en sista kraftansträngning av Zlatan i den 94 matchminuten innebar att Sverige välförtjänt vann matchen med 2-1.

Samtidigt spelade Danmark oavgjort mot Portugal i Köpenhamn och VM i Sydafrika känns inte lika avlägset längre. Tack vare Ungern-dräparen Zlatan Ibrahimovic.

Helsingborgs IF – Skånes bästa lag

Helsingborgs IF slog precis ärkerivalen Malmö FF med 1-0. Den livs levande legenden Henrik Larsson avgjorde i den 89:e matchminuten. Och jag skrek mig hes framför datorn av glädje.

Segern var knappast välförtjänt. Matchen var underhållande, men såväl HIF som MFF hade förtvivlat svårt att etablera något tryck på motståndarlaget, istället böljade spelet fram och tillbaka. Matchen kunde lika gärna slutat med bortalagsseger.

Men MFF har ingen Henrik Larsson. De himmelsblå har landets kanske bästa defensiva spelare i Daniel Andersson, deras försvar är stabilt, och Labinot Harbuzi är en kreativ idéspruta. Men de saknar spetsen, spelare som kan avgöra jämna matcher. Som Henrik Larsson.

Wilton Figueiredo var förvånansvärt blek. Och när han väl glänste, då tog brasilianaren felbeslut. Det märks att han är pressad av klubbens och supporternas förväntningar. Wilton vill göra allt själv, på egen hand, till och med när en medspelare kan få ett friläge.

Men han hade det svårt. Marcus Lantz var som en finne i arslet på den underpresterande kreatören. Just Lantz stod för en imponerande kämparinsats – trots svåra nacksmärtor i slutet av matchen. Mittfältsmotorn genomförde matchen trots att han dagarna innan fått nackspärr. En riktig kämpe. Hjälte.

Efter dagens seger leder Helsingborgs IF Allsvenskan med 15 poäng. IF Elfsborg leder för tillfället med 2-0 på hemmaplan mot IFK Göteborg, men om det inte blir utklassning har Boråslaget sämre målskillnad än HIF.

Ska vi äntligen lyckas vinna Allsvenskan, tio år efter förra triumfen?

Rasmus Jönsson nästa Henrik Larsson?

Vilken uppvisning! Helsingborgs IF besegrade AIK med 3-0 på bortaplan. En väldigt imponerande segermarginal. Än mer imponerande var supertalangen Rasmus Jönsson. Trots sin ringa ålder, enbart 19 år, visade han upp en skrämmande kyla i avsluten och fick fullborda sin insats med ett hattrick i slutet av matchen. U21-förbundskapteten Jörgen Lennartsson borde ge anfallsesset chansen i sommar.

Som Henrik Larsson så klokt sade i en intervju med Canal Plus direkt efter slutsignalen på frågan om Rasmus Jönsson kan bli nästa Henrik Larsson: ”Det handlar inte om att han kan bli nästa Henrik Larsson, utan om att han ska bli Rasmus Jönsson”.

Framtida klubbadress? Celtic, Barcelona eller Manchester United? Kanske alla tre? Det är frågan.

I övrigt ångrar jag inte ett dugg att jag valde att se (och betala 109 kronor) mitt älskade HIF möta AIK ikväll, och inte bara för att laget vann, utan även för att matchen var intensiv, spännande samt händelserik. Det var två spelskickliga lag som gjorde upp om trepoängaren. När säsongen summeras kan båda lagen vara placerade i topp fyra.

HIF började bäst, men efter det relativt tidiga ledningsmålet tog AIK över och dominerade första halvlek. HIF hotade dock ständigt med snabba omställningar och farliga målchanser. I andra halvlek lyckades laget utnyttja kontringsmöjligheterna bättre – totalt hade HIF åtta skott på mål. Det kunde ha blivit såväl 4-0, 5-0 eller 6-0 som slutresultat.

För övrigt var Bosse Nilssons tokspel vid 3-0-målet härligt att se. Inte konstigt att Henrik Larsson och alla spelare i HIF älskar pensionären. Trots sin höga ålder är hans fotbollsfilosofi publikfriande modern.

På måndag väntar Malmö FF på Olympia. Räkna med att Rasmus Jönsson kommer bli hårt uppvaktad.

Tuff match mot AIK

I den sjätte omgången av Allsvenskan möter Helsingborgs IF AIK i en tuff bortamatch på Råsunda. AIK har börjat säsongen starkt med fyra vinster och en förlust. Laget är i år en titelkandidat efter fjolårets tunga säsong. Truppen är snarlik HIF:s både i kvalité och spelarmaterial – båda trupperna är en kombination mellan unga, hungriga och spännande framtidslöften och rutinerade rävar.

Dessutom spelar Allsvenskans kanske bästa spelare i HIF och AIK, nämligen Henrik Larsson och Ivan Óbolo. Båda är nyckelspelare i respektive lag och utan dem hade HIF:s och AIK:s offensiv blivit lidande.

Efter två raka förlustmatcher mot Halmstads BK och Örebro SK måste HIF hitta tillbaks till formen igen för att inte tappa för mycket mark till topplagen. Såväl försvars- som anfallsspelet har inte imponerat i de tre senaste matcherna. Mot Väsby (vinst med 2-0) lyckades dock Rasmus Jönsson näta igen. Skönt för talangens självförtroende.

Kvällens bortamatch mot AIK kommer att bli svår – men också underhållande. Det är två lag som vill spela offensivt och publikfriande, ibland nästan dumdristigt, och förhoppningsvis får vi bevittna en härlig tillställning. Matchen lär inte hålla samma kvalité som Manchester United-Arsenal, men jag kommer trots detta ändå följa laget i mitt rödblåa hjärta.

Kom igen Skånepågar!

Så går det ikväll
AIK – HIF 1-2
Målskyttar HIF: René Makondele, Rasmus Jönsson

Det blir kanske inget guld i år

Säsongen började bra med tre raka vinster. IFK Göteborg, GAIS och Hammarby besegrades. Sedan blev HIF överkört av Örebro – och i skrivande stund har laget tappat en 1-0-ledning till 1-2 mot Halmstad BK. Tio minuter återstår, men jag tror inte att laget i mitt hjärta orkar vända matchen.

Vad jag inte förstår är lagets oförmåga att förvalta målchanserna det skapar. Under första, och i början av andra, halvlek fick René Makondele och Rasmus Jönsson en hel del chanser att dryga ut ledningen med. Istället har de tillsammans bränt åtta målchanser. Det är inte någon godkänd insats, trots att Makondele gav HIF ledningen i den 28:e matchminuten.

Nu spelas matchen på övertid. Halmstad BK gör 1-3 i den 92:a matchminuten. HIF har förlorat för andra gången under denna säsong, och det mot ett ganska svagt motstånd i form av ”småklubben” Halmstad BK. Detta innebär att HIF efter den femte omgången av Allsvenskan ligger på en fjärdeplats i tabellen med nio poäng, tre efter ledande AIK.

För att vända den negativa trenden, och låta spelarna i startelvan förstå att den senaste tiden insatser inte är godkända, tycker jag att tränaren Bosse Nilsson ska peta den lovande, men för tillfället underpresterande, Rasmus Jönsson mot Erik Sundin samt låta Andreas Landgren ersättas av Isaac Chansa i nästa match. HIF behöver nytt, fräscht och blodtörstigt spelarmaterial i den svåra bortamatchen mot AIK.

Annars finns risken att Stockholmslaget vinner ganska komfortabelt och drygar ut försprånget i toppen med ytterligare tre poäng.

En kämpaseger, men tre poäng

1-0 betyder vinst, vinst betyder tre poäng.

Helsingborgs IF besegrade ett fysiskt starkt IFK Göteborg denna småkyliga vårkväll. Trots att båda lagen i normala fall är offensivt lagda och passningsskickliga blev det en match där kämpaglöd, fysisk styrka, närkamper och emellanåt slarvigt passningsspel dominerade matchbilden. Ibland glimtade Henrik Larsson till, spelade på en touch, vilket öppnade för medspelare – tyvärr var såväl René Makondele som Rasmus Jönsson förvånansvärt bleka. Det var även den rutinerade anfallaren som fixade en tveksam straff åt hemmalaget, efter att IFK Göteborgs mittback Ragnar Sigurdsson olyckligt fått bollen på handen.

Den förvaltade matchens spelare väl. Marcus Lantz visade idag att han är minst lika viktigt för Helsingborgs IF som betydligt välkändare Henrik Larsson. Tillsammans med Andreas Landgren stod han upp bra mot IFK Göteborgs femmannamittfält och vek aldrig ned sig, trots numerärt underläge och ständigt tuffa dueller.

Den allsvenska debutanten Pär Hansson dominerade också i eget straffområde. Räddningen på Pontus Wernbloms volleyskott nere vid stolproten var matchavgörande. Frågan är om Daniel Andersson kommer att kunna ta tillbaka sin plats som målvakt i Helsingborgs IF. Jag är tveksam.

Det snackas ofta om att IFK Göteborg är vägledande i sin satsning, och tro, på ungdomar. Idag spelade Helsingborgs IF med ett nästintill lika ungt lag. Det tycker jag är värt att belysa. Kul att klubben låter egenproducerade och -utvecklade talanger få chansen i A-laget. Det kommer att gynna klubben på lång sikt – antingen genom spelarförsäljningar eller titlar.